Melba Emma Elise Jansson

Har försökt ett antal gånger att lägga upp ett inlägg från mobilen om när vi i torsdags var på sjukhuset för återkontroll för Melbas astma, men inte lyckats få upp det. Så nu skriver jag lite istället.

Vi var ju kallade under april och fick en tid i torsdags. Vi kom dit, med en förväntasfull Melba som tycker det är sååå spännande att vara på sjukhuset "hej hej kukhuset" säger hon när vi kommer in i entrédörren, och sen är var och varannan mening hon säger "var är dottorn". hon fick leka i lekrummet ett tag innan det blev vår tur, en sköterska kom och hämtade oss och Melba fick väga och mäta sig. Hon är ju en stor tjej nu så hon behöver ju inte längre ligga på mätstickan och inte heller ligga i barnvågsbaljan. Hon fick stå på vågen och se hur digitalsiffrorna till slut stannade på 13.7 (tror jag, det kan ha varit 14, 7 också, minnet är kort) hon fick sedan stå bredvid en kanin och mäta sig, hon är ju dock lite envis vår lilla tös, så när hon tillslut bestämde sig för att var medgörlig gick det fint, hon gick därifrån och sa att hon själv var "ja e duttig, nu ja vill kolla fiskarna" sen kom "dottorn" tillslut. Det räcker med att bara se hennes skepnad för att Melba ska rygga tillbaka och blir skeptisk. Som jag tidigare skrivit är den en ganska brysk kvinna som inte spiller någon tid på en extra blick eller ord för att få Melba att känna sig bekväm i situationen. Så det tog inte lång tid förrän Melba sa "ja vill ut nu mamma". Men "dottorn" är trots allt kompetent på sitt område och Melba mjuknar ju upp efter ett tag. Dock hade hon inga positiva besked att lämna kring utvecklingen av astman. Antingen så tillhör man en grupp där medicinen verkar, inte verkar eller att man är allergisk mot den. Melba var i den gruppen där medicinen inte ger någon effekt. Vi var ganska glada i hågen när vi var på väg till sjukhuset och kände att nu måste vi väl kunna dra ner på medicinen. Direkt när vi kom in så frågade doktorn om hostan slutat och i vår värld har hostan slutat, då hon inte längre hostar så hon kräks och hon sover på nätter och på lunchvila utan att hosta sig igenom den, men hostar gör hon ju... Hon påpekade direkt när vi kom in rummet att Melba var igenslemmad och långt ifrån kunde vara hostfri. Det som är obehagligt är att man vänjer sig så snabbt vid ett tillstånd och samtidigt som det är svårt att urskilja nyanser så är det lätt att märka en förbättring, men förbättringen är ju aldrig god nog dvs. hon är ju aldrig frisk fast hon i våra ögon mår och låter mycket bättre. Doktorn sa att det inte finns mycket mer att göra förutom en allergimedicin som vi nu fått hem samt gått tillbaka till dubbla doser morgon och kväll :( nu hoppas vi verkligen på den nya medicinen. Det svider i mammahjärtat när man märker att hon dagligen blir hostig så fort hon leker och stojar att hon rosslar och låter nästan hela tiden plus att hennes eksem i ansiktet inte vill ge sig! Det otroliga är ju att hon trots allt mår bra, är glad och tycker att livet är toppen! Det hon kan klaga på är att det svider runt munnen och att hon inte vill ta sin medicin... När hon får svårt att andas kan hon påpeka att "dottorn säger ja ta medicin, då jag blir bra"....