Dan före Dan med stort D!
...på kvällen den 18 januari var jag över hos mamma och åt lite pizza och kollade Lets Dance, kände att det var nåt på G i magen. Kunde inte riktigt bestämma mig för om det var nervositet eller att vår lilla skapelse i magen var sugen på att komma till världen! Daniel jobbade kväll och telefonen gick varm, en orolig blivande pappa undrade hur magen och jag mådde. Vid 22- tiden gick jag de 100 m hem till oss, kände att det var lite mer ansträngande än vanligtvis. Min pappa ringde och ville ha lite datahjälp, (skönt tänkte jag så får jag lite sällskap). Pappa kom och vi fixade och grejade medan klockan tickade på i väldigt långsam takt och magen blev allt spändare och jag kände verkligen att nåt var utöver det vanliga!
Daniel kom hem från jobbet vid 00.30, pappa gick hem och jag fick en enorm hungerkänsla! Jag värmde en matlåda som vi hade i frysen: ugnsstekt falukorv med hemlagat potatismos, mums!! Därefter tog vi kort på magen och tog en dusch. Jag började mer och mer känna av sammandragningar i magen och bestämde mig för att klocka dem lite, det visade sig att det var ungefär 6-8 minuter mellan dem. Fötterna kändes som vattendunkar de var svullna till tusen. Men vi gick till sängs och kort därefter kände jag att något knäppte till i nedre delen av magen, det visade sig att det var den sk slemproppen, vi ringde till förlossningen och rådfrågade vad vi skulle göra, de tyckte att vi skulle åka upp för en liten kontroll men ev, åka hemåt igen sen. Precis efter jag lagt på luren gick vattnet, och de som säger att det har haft en lite rännil längs med låret kan ju skatta sig lyckliga, det här var en fors, som inte riktigt ville ge sig, det slutade med att jag stod med en degbunke under mig och väntade tålmodigt på att det skulle sluta, samtidig som både jag och Daniel skrattade för fulla muggar, det var riktigt komiskt kan jag lova... Daniel gick och hämtade bilen och vi packade i ordning det vi skulle ha med oss upp. Vi hade varit duktiga och förberett det mesta, men när stunden väl är inne så är man inte så förberedd som man trodde. Väl uppe på förlossningen (ca 03.00) så satte allt i gång, det som man väntat sååå länge på, det var liksom dags på riktigt, nu skulle vår skapelse äntligen komma till världen... Men tiden gick och gick och hon verkade verkligen inte ha bråttom...
//Karolina
Hej söta familjen. Jag får hålla med mormor om att Melba är väldigt lik sin pappa, behövs inga faderskapstester för att se att det är hans lilla tjej. Så kul att kunna läsa om er när man inte kan var nära. Hoppas vi ses snart. kramar clara
Hej vänner!
Vilket litet under ni har skapat, jag blir helt till mig! Och när jag läste eran upplevelse fick jag en klump i halsen och tårarna böjade rinna. Jag vet lyckan och kärleken till ett barn- det finns inget större!!!
Kramar till er alla tre Från Lotta & Madeleine
