Melba Emma Elise Jansson

...IKEA. Känner på mig att det börjar närma sig för Karolina tulta lite mer än vanligt, magen var otroligt spänd och man såg att hon grimaserade lite mer än vanligt även om hon höll igen och sa att det kändes rätt så bra. Man har ju lite svårt att sätta sig in i hur det verkligen känns så man kan inte göra mycket mer än att lita på sitt blivande barns mor. Med tanke på att vi trodde att slemproppen gått under natten så var man väl lite extra orolig, så vi beslutade oss för att ringa till Förlossningen och få svar av experterna, dock dementera de våran oro relativt fort. Väl hemma så var det dags för mig att ta en liten tupplur innan jag åkte iväg till jobbet för att göra mig förtjänt av min lön.

Under kvällningen blev det rätt många små samtal och sms med undrande och oroliga frågor men min prinsessa verkade må relativt bra, små känningar av sammandragningarna men mycket mer var det inte. Karolina var i goda händer, pizza och dumburken hemma hos sin mor. Karolina hörde av sig och berätta att hon var på väg hem, men skulle inte vara alldeles ensam hemma för hennes pappa skulle komma förbi och hålla henne sällskap tills jag kom hem. Det kändes riktigt bra, lite orolig att något skulle hända medans jag var på jobbet - tror även Karolina tyckte det var rätt skönt att inte behöva vara ensam .

Var hemma runt halv ett på natten och riktigt hungrig så vi gjorde i ordning lite natta-mat, Karolina värmde på en matlåda och jag mecka ihop några mackor för att stilla hungern. Allt är frid och fröjd så vi lägger oss i sängen för att prata lite och tillslut falla in i drömmarnas värld. Men icke sa nicke, efter ett tag börjar det hända grejer och Karolina flyger upp ur sängen och gapar om att något "knäppt" till i mag-regionen på henne och hon rusar ner på toaletten, skriker "Daniel, Daniel! Jag tror slemproppen har gått nu!" Rusar ivrigt ner spritt språngande naken, dundrar ner för trappan och flyger in på toaletten och mycket riktigt, proppen låg där på badrumsgolvet! Karolina ringer till Förlossningen och berättar vad som hänt och de ber oss komma upp för en undersökning men säger även att det mycket möjligt kan bli så att vi får åka hem igen. Jo tjena! Efter en stund så flyger Karolina upp igen och mumlar något och som om himlen öppnade sig så bokstavligen forsade det ut vatten. Som Karolina skrev i ett tidigare inlägg, liten rännil? Är det första april eller? Vi får lite småpanik och börjar leta efter diverse handdukar och annat för att stoppa vattenansamligen någorlunda, tillslut springer jag ut i köket och hämtar degbunken som Karolina använt tidigare i veckan när hon haft bak-mani. Det lustiga är att man inte blev orolig, skrämd eller direkt skärrad av händelsen utan vi garvar för fulla muggar. Jag fattar telefonen och ringer till Förlossningen igen och berättar att även vattnet nu har gått! Som väntat så säger de att "Då kommer ni upp så gör vi en undersökning!".

När vi först kom upp på förlossningen så börja nerverna komma, innan så hade det mest varit komiskt och spännande eftersom vattnet bokstavligen forsade. Karolina blev undersökt och vi blev tilldelade ett rum. Karolina fick två tabletter som hon lyckades spy upp, riktigt bra gjort! Drugs are bad!

Började känna mig lite smått olustig eftersom Karolinas värkar blev kraftigare och kraftigare, mer utdragna och utdragna. Det är ju inte direkt så man kan göra så mycket för att göra det lite lättare heller, utan man insisterar på att hon ska andas ordentligt och slappna av. Tiden går, men den går förbannat sakta. Kändes stundtals som att klockan gått sönder och tiden stod stilla.

Tröttheten började göra sig påminnd även den, var ju som sagt uppe tidigt för att komma iväg till IKEA i hyffsad tid samt jobbat en sväng på kvällen.

Allt värkarbete börjar komma igång och nu är värkarna ordentliga. Karolina kämpar på fast man såg att hon var riktigt trött när värkarna väl avtog. Karolina får tillslut tag i lustgasen och det gjorde väl saken lite lättare även om hon kanske var lite väl ivrig och snabb att både ta till den och att ta av den ibland. Fast hon lärde sig rätt snart hur man skulle använda den för att det skulle vara effektivt.

Klockan rasslar på och det börjar kännas att man varit på rummet väldigt länge nu. Karolina börjar få så pass ont så hon säger till en barnmorska att hon behöver något med lite mer drag i. Vi kommer fram till att ryggmärgsbedövningen (Epidural) kanske är en idé att ta till. Så läkaren kommer in efter ett tag och de börjar fixa till allt och när den väl var inne och börjat värka så blir Karolina helt plötsligt människa igen! Nästan oförskämt pigg och lugn, så då passar jag på att sova en sväng. Underbart!

Tiden går och det börjar kännas som att det är på G hela tiden men tydligen så har ryggmärgsbedövningen gjort Karolina lite värksvag. Barnmorskor, läkare och gud vet vad är inne och tittar till henne. De sätter till en värkstimulerande dropp som förhoppningsvis ska få igång värkarbetet igen så vi kan få ut vårat lilla underverk. Tiden står stilla. Tick, tack, tick tack - men inte fan rör sig visarna på klockan. Och det händer inte speciellt mycket mer i värkväg heller så läkaren samt barnmorskorna beslutar (med vårt godkännande) att det är dags att underverket kommer ut nu. För allvarligt tror jag inte att varken Karolina eller underverket skulle ha orkat mycket mer.

Allt förbereds, barnmorskor och läkaren flänger runt och grejar med allt som kan tänkas behövas. Raddas upp en hel arsenal med olika sorters instrumment på rullbord och annat. Och där ligger den, den absolut kliniskt oattriktiva sak som antagligen finns. Sugklockan - som en stor nyckelknippa med kedjor, handtag och vem vet vad. Läskig var den i alla fall. Men läkaren var så himla duktig på att förklara hur allt ska gå till och vad som krävs av Karolina för att vårat lilla underverk ska få komma ut till oss så trots den där otäcka saken så kändes det tryggt. Läkaren sa till mig lite i bakgrunden att om något går snett så var förbered på att allt kommer gå riktigt fort om det blir läge för att göra ett akut kejsarsnitt. Gulp! Klumpen i halsen satte sig på plats.

Karolina kämpar på med att hitta var tusan de där krystvärkarn håller hus, jag försöker peppa henne till att klämma på ordentligt. Men hur lätt är det på en skala att hålla modet uppe när man verkligen ser hur förbannat ont det gör. Pang-boom! Läkaren har monterat ihop den otäcka saken och berättar att det är dags att förlösa vårat underverk.

Smärtan, denna köttsliga smärta. Har aldrig varit med om att någon i min närhet känt sån smärta. Grimarser, skrik, grymntingar och ett dovt flåsande varje gång jag tittade upp mot Karolinas ansikte såg man ren och skär smärta. I detta läge kände jag mig så fruktansvärt maktlös och liten, tårarna rann på mina kinder och hjärtat mitt skar sig varje gång jag såg på min prinssesa.

Användandet av sugklockan var bland det mest brutala jag sett, att jag tittar på folk när de slår varandra blodiga och liknande är INGET gentemot detta. Ett frenetiskt dragande, juckande och vickande. Läkaren hade tagit spjärn emot britsen som Karolina låg på för att kunna få så mycket kraft som möjligt.

Tillslut, efter ett par rejält kraftiga krystvärkar som Karolina åtminstone halvvägs prickade rätt så gick allting väldigt väldigt fort. Vårat underverk kom ut med världens fart och helt plötsligt stod jag inne i undersökningsrummet med vårat otroligt söta lilla underverk. Läkarna och barnmorskan som var med där inne prata massa siffror och annat läkarspråk som jag för tillfället inte alls uppfatta. Jag grät, grät något så fruktansvärt. Tårarna av storleken krokodil spruta ur mina tårkanaler men varenda tår var av lycka! Det var något så fantastiskt otrolig och underbart att se min lilla dotter ligga på undersökningsbordet. Att hon hade en sugslang i halsen och var alldeles täckt av allt möjligt spelade absolut ingen roll - hon var det absolut sötaste lilla liv jag någonsin sett!

Den kraftansträngningen som min prinsessa åstakommit skulle ha gjort världens starkaste man generad.

//Daniel - Stolt nybliven pappa.