Melba Emma Elise Jansson

På morgonen när vi vaknade ville vi inget hellre än att springa bort till lilla Melba och hoppades att hon var utvilad och inte hade lika ont efter sugklockan. När vi kom till avdelningen hade de flyttat henne till ett annat rum där de nu höll på att mata henne med bröstmjöksersättning i kopp, vi frågade hur de hade gått under natten, de berättade att det gått bra men att hon på morgonen haft nedsatt syretillförsel  (40-60 %)och att de tänkte sätta in en sk syrgasgrimma som hjälpte henne med andningen. I det ögnoblicket blev allt helt plötsligt helt overkligt, läskigt och vi blev verkligen rädda att allt inte var så bra som man hoppades på. Sköterskorna sade att de skulle ta prover och se om hon  hade en infektion och även ta röntgen bilder på lungorna. Under tiden vi väntade på att det skulle ske, ville vi bara ta upp henne i famnen, känna lukten av henne och gosa med henne. Daniel klappade henne på kinden och nerpå magen, men sköterskan bad honom att inte fortsätta för det var för ansträngande för henne. Det kändes som ett hårt hugg i hjärtat och då gick det verkligen upp för oss att hon inte alls mådde bra. De beslutade att ge henne sond då hon var för matt för att orka äta själv. Med tårar längs kinderna och ett hårt tag om Daniels hand lämnade vi vår Melba för stunden, sköterskorna skulle ta prover och de bad oss att inte vara närvarande då det kunde vara lite läskigt att se.
     

Puhhh vilken morgon det blev, all den upprymdhet och lycka vi känt förvandlades snabbt till en klump i halsen och en stor knut i hjärtat. När vi lite senare kom tillbaka till Melba hade de än en gång flyttat på henne, nu låg hon i ett rum med en massa apparater, kuvöser och personal. Melba låg med en sk CPAP som är en "syrgasmask" och kopplad till olika maskiner och en monitor som mäter hennes värden. Nu blev knuten ännu större i hjärtat, att se alla de där siffrorna på monitorn, utan att veta vad de står för och när man sen får  veta vad de står för blir oron ännu större. När värdena för syretillförseln sjunker och apparaten börjar pipa känner man sig sååå hjälplös och vår Melba ännu mer hjälplös och liten. Vi fick reda på infektionsproverna vilka tydde på att hon hade en infektion (infektionsvärdet var 96), en infektion som förmodligen berodde på att det fanns mekonium (avföring) i fostervattnet som hon svalt. Röntgenresultaten kom och det visade sig att det fanns mekonium i lungorna men inte så mycket som de befarade till en början,  vilket var ett välkommet resultat bland de svar vi hittils fått som bara kännts som tillbakasteg. 

                                            

De satte in antibiotika på en gång som hon fick via kanyl i handen. Från och med nu kämpade vår lilla Melba som bara den. Den tillit och trygghet som personalen på avd 62 c på BB gav oss är ovärderlig, stödet från dem hjälpte oss att inte tappa hoppet och att hålla modet uppe! Vi låg tre nätter på BB, blev sen utskrivna därifrån och jag fick ett mammarum på avdelning 62 C, det fanns inte plats för Daniel så han åkte hem på kvällarna för att sova men var tillbaka på morgonen igen...

//Karolina